Därför blev SD och Fi framgångsrika i valet

partiloggorValet 2014 är avgjort i Sverige och det är ett helt nytt parlamentariskt läge med SD som tredje största parti. Jag funderar över vad som hänt och hur det hänt och tänker att historien kan förklara varför SD och andra nischpartier har gjort framsteg de senaste decennierna.

Jag tänker att vår möjlighet att själva välja vår mediebild med digitala nätverk och kanaler som passar vår preferens kombinerat med Maslows behovshierarki är centralt. Maslows går i korthet ut på att när grundläggande behov som trygghet, mat och kläder mm är ordnat rör sig personen mot att söka självförverkligande. Om utgångsläget var att en stor del av befolkningen, en klar majoritet, gynnades av ett partis politik och på så sätt kunde röra sig uppåt i behovshierarkin så behöll de makten länge. Tänk Socialdemokraterna under 1900-talet. Samtidigt fanns det en grupp människor som redan hade de grundläggande behoven lösta. Dessa var istället inne på att förverkliga sig själva. Tänk den borgerliga oppositionen med tre partier som står för tre tydliga intressegrupper i Centern, Folkpartiet och Moderaterna.

Det här är inte länge sen. En generation senare har vi åtta partier i Sveriges Riksdag och ett parti precis utanför. I korthet tänker jag att det beror på att fler har fått et tillräckligt bra för att gå mot självförverkligande. Samtidigt har vi grupper av människor som inte känner igen sig i majoritetens verklighet och upplever ett utanförskap. Resultatet blir att vi dels röstar på det parti med ett varumärke som speglar oss själva och vår identitet. Om vi tittar på de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna så har de satsat på samma målgrupp. Den stora och breda medelklassen i Sverige. Det blir otydligt och uddlöst. Redan 2007 tyckte Göran Persson att politiken snuttifierades. Kanske det bidragit till att budskapet och värdegrunden inte nått fram till väljarna, vilket gjort behovet av nischpartier större?

Följden av att de stora partierna gett sig in i på marknaden om medelklassen har gett en hård konkurrensen. De Nya Moderaterna valde en red ocean strategi när de formerades efter 2006 med ett fullt angrepp på klassiska väljargrupper som Socialdemokraterna tidigare ägt.

Att istället titta på de partier som tillkommit sedan 80-talet i Sverige och kanske med fokus på de två nyaste SD och Fi så har de istället tillämpat en blue ocean strategi där de hittat en egen nisch. De har definierat sina frågor och de pratar om dem på sitt sätt. Enkelt för målgruppen och tydligt för alla runt omkring. De har skaffat sig tolkningsföreträde och lyft sina frågor på agendan. Det är ingen tvekan om att det varit lönsamt hittills. Frågan är hur de gamla partierna kommer omforma sig för att hitta sina blue oceans för om möjligt samla väljarna igen. Eller kommer fragmentiseringen och snuttifieringen av politken att fortsätta?